Pilgrim utan gränser – Biografiskt underlag version 1.1
Av Nils Johan Tjärnlund
Introduktion
Här ges en översiktlig biografi om Olav Haraldsson och en orientering om Sankt Olavslegenden med stöd i nutida forskning. Dokumentet gör förstås inte anspråk på att baseras på en fullständig kartläggning av all relevant vetenskaplig litteratur.
Källäget
Samtida källor som beskriver kung Olav Haraldssons liv är sparsamma, men det finns ändå fler bevarade dikter om honom och hans tid än om tidigare norska kungar. Flera islänningar ingick i Olavs hird som skalder. Tre av dem – Gissur Gullbråskald, Torfinn Munn och Tormod Kolbrunarskald – följde kungen i landsflykt 1028 och kom tillbaka två år senare. De stupade i Stiklestad. Det finns dock inte mycket bevarat av vad de skrev.
Skalden Ottar Svarte kom till Olav i början av 1020-talet. Han hade tidigare tjänat hos den svenske kung Olof Skötkonung. Ottar uttryckte i ett kväde Olavs prestationer både i Norge och på andra håll. Det finns också skaldekväden från tiden efter slaget på Stiklestad. Ett exempel är Erfidrápa av Sigvat Tordsson, en stor minnesdikt från cirka 1040. Detta kväde påverkade inte den kyrkliga traditionen och blev nedtecknat först i slutet av 1100-talet.
Sigvat var jämngammal med Olav och kom till Norge 1015. Hans far ingick i Olavs hird. Sigvat anslöt sig och blev inte bara Olavs skald utan också en personlig vän.
Olav ska själv ha varit en skicklig skald och det finns 18 bevarade strofer som knyts till hans namn. Det är dock oklart om hur mycket av diktningen som är äkta. Dikterna har erotiska inslag och har därför utelämnats helt eller delvis i vissa sagor.
Det förekommer även spridda uppgifter om Olavs liv i utländska källor, som till exempel hos Adam av Bremen från cirka 1070–1080. Uppgifter kan också hämtas från ortnamn, landskapslagar och det arkeologiska materialet.
Den äldsta världsliga historiska litteraturen från Island och Norge är korta kungakrönikor från 1130-talet och framåt och innehåller översiktliga uppgifter om Olav. Theodorius Monacus skrev omkring 1180 den norska kungakrönikan Historia de Antiquitate Regum Norwagiensium i Trondheim.
Det finns fyra bevarade sagor om Olav. Sagorna skulle i första hand berätta om den jordiske kungen, men saga och legend flyter gärna samman. Sagorna täcker dock in ett större perspektiv än de kyrkliga texterna och innehåller mer av politiskt stoff. Men sagoförfattarna kan inte bortse från att de skriver om ett helgon.
Den äldsta sagan kallas också Den eldste saga om Olav den hellige och daterades tidigare till omkring 1160, men anses nu vara från cirka 1170. Den skrevs troligen i Thingevrarklostret på norra Island. Texten finns bara bevarad i sex eller sju korta fragment.
Nästa saga är Den legendariske saga om Olav den hellige, en helgonbiografi från cirka 1200 som troligen baseras på den äldsta sagan, men också på en ”mellansaga” som gått förlorad. Namnet kommer av att den tar med så mycket av legendstoffet. En central del av skildringen är Olavs martyrdöd.
Den anonyme författaren kan ha varit norrman. Sagan finns bevarad i en enda norsk handskrift från mitten av 1200-talet, men författades troligen tidigt på 1200-talet, kanske på Island. Den tredje sagan författades av Styrmir Kárason (cirka 1170–1245), en isländsk präst som också var huskaplan och sekreterare hos Snorre Sturlason omkring 1220. Han gjorde en egen version av sagan om Sankt Olav benämnd Lifssaga Ólafs helga eftir Styrmi fróða.
Den fjärde sagan kallas Olav den helliges saga och ingår i sagosamlingen Heimskringla som skrevs av den isländske skalden och historikern Snorre Sturlason omkring 1230. Sagan består av 251 kapitel och är den mest omfattande sagan i Heimskringla. Snorres saga var en utvecklad version av en tidigare Olavsaga som han hade färdigställt på 1220-talet.
Det finns också andra källor till legenden om Sankt Olav. Den äldsta bevarade handskriften som berättar om Sankt Olav är engelsk och från mitten av 1000-talet. Den innehåller ett så kallat officium, liturgiska texter som användes vid firandet av Olavsmäss (Olsmäss).
Den norsk-isländske skalden Einar Skulesson författade det storslagna kristna kvädet Geisli (”Solstrålen”) i början av 1150-talet som en hyllning till Sankt Olav. Det framfördes av Einar själv i Nidarosdomen 1153 när Nidaros ärkebiskopsdöme inrättades och i närvaro av de tre samregerande kungarna Øystein Haraldsson, Sigurd Munn och Inge Krokrygg. I dikten blir både Olav och Kristus omtalade som ”solstrålen” och den som bringar ljus och värme till Norden. Fjorton mirakel från Olav den helige omtalas.
Passio Olavi är en helgonbiografi om Olav som författades på latin i Norge omkring 1170/1180 och byggde på äldre texter.